lördag, april 05, 2008

Mitt liv som redaktör

Att hitta på relevanta rubriker till bloggposter är en särskilt utmaning. Jag prövade några andra alternativ men eftersom de strikt taget inte hade något med det jag tänkte skriva får det bli så här torrt. Redaktörsuppdrag är typiska vid-sidan-av-verksamheter som en humanistisk akademiker ofta sysslar med. Även om man sällan får betalt utan sysslar ideellt med detta så har det meritvärde sett i ett arbetsmarknadsperspektiv. Allt man gör överhuvudtaget som ser aktivt och engagerat ut ger poäng i den stora jobbjakten och dessutom stor självtillfredställelse. Med tiden när man blivit etablerad börjar man faktiskt också få betalt för sina insatser. Tacka ja om någon frågar, eller starta en egen tidskrift för sjutton!

Redaktörsuppgifter är något som följt mig genom min akademiska tillvaro alltsedan jag en gång handhade *Fuggen* tillsammans med ett par goda vänner när jag var 20+. Det var Uppsala guideförenings husorgan som mer var av newsletter-karaktär än något annat. Mestadels blev det korta notiser eller småuppsatser på 2-3 sidor om olika Uppsalahistoriska fenomen som kunde intressera professionen. I ett försök att piffa till den skrev vi även debatterande insändare under pseudonym som retade upp olika delar av läsekretsen. Just det tyckte vi var särdeles roligt unga som vi var, men vi hade kul generellt sett när vi träffades för att utveckla ett nytt nummer. Den klippte-klistrade vi ihop och kopierade. Vi är fortfarande vänner.

Det gav i sin anspråkslöshet både erfarenhet och kunskaper som inte hade kunnat fås på annan väg - ett fall av learning by doing. Efter ett par år avgick vi, men snart blev jag som doktorand uppsnappad i Valör-redaktionen på institutionen. På den tiden var persondatorer ännu ovanliga och de flesta författare skrev sina manus på skrivmaskin. Det var redaktionen som hade till uppgift att klippa samman och montera bidragen till sammanhängande tidskriftsnummer. Allt varierade då, typsnitt, sidlayout osv beroende på hur det insända bidraget formaterats. För den som idag växt upp med datorer och tar för givet att det ska stå en burk på tjänstebordet ska veta att jag inte talar om en långt förgången tid, utan om 1990-talet - dvs bara för 10-15 år sedan.

Som datoransvarig och parallellt ansvarig utgivare tillika huvudredaktör såg jag till att Valör fick en typografisk uppryckning. Vi övergick från klipp-och-klistra formgivning till att kräva manus skrivna på ordbehandlare enligt en specificerad formatmall. Tidskriften såg genast mer professionell ut därefter. Eftersom artiklarna till stor del skrevs av doktorander för doktorander så hade författarna tillgång till ordbehandlare, antingen i egen ägo eller vid institutionen.

Större var problemet med de äldre forskarna och lärarna utanför institutionens väggar som envisades med att skriva på maskin. Deras bidrag turades vi om att renskriva på vår Mac.
Med tiden köpte institutionen en gemensam flatbäddscanner och vi övergick till att scanna maskinskrivna manus. Det ledde till intressanta texter, eftersom skrivmaskinernas skrivhuvuden inte alltid hade så tydliga bokstäver. Scannern läste en gång av ett ord som mosterskåp. Det hade vi roligt åt och eftersom ordet är så underligt minns jag det, men däremot inte vad det var som OCR:en inte klarade av att tolka.

Valörredaktionerna har ofta varit stabila under många år och ett av skälen är att det var så kul att göra en tidskrift med större ambitionsnivå. Trots allt lästes och läses den nationellt. Vi lärde oss mycket om praktiskt redigeringsarbete och bildhantering på kuppen som man annars inte får sig till livs som varit till stor nytta och glädje för samtliga. Med andra ord, det ideella arbete vi ägnade oss gav stort mervärde på andra sätt.

Och - jag föredrar uppriktigt sagt att få lära mig vissa saker på det här viset och inte i skolform. Learning by doing genom att skapa en riktig tidskrift som ska distribueras till en läsekrets, som ska finansieras, som ska budgeteras, som ska etc är klart överlägset än att lära sig via övningsuppgifter i en utbildning. Det senare ger visserligen vissa teoretiska kunskaper, men de befästs inte genom upprepning, och ger inte en arbetsmarknadsmerit på samma sätt. Helst kanske man borde kombinera, men det går att tillägna sig just den här kunskapen på egen hand.

Via mitt Valörredaktörskap under nästan 10 års tid kunde jag visa att jag klarade av uppgiften. Det ledde till att jag under en tid i början av 2000-talet rekryterades som redaktionsrådsmedlem i de svenska lärda akademiernas tidskrift Artes, som dessvärre lagts ner sedan dess. Det var också en ideell insats. Samtidigt blev jag aktuell i medarbetarkretsen i kulturtidskriften Signum som jag fortfarande är redaktionsrådsledamot i den dag som är.

Skriver i den gör jag också emellanåt. Även detta är ideellt, belöningen består i redaktionsrådsmötena och de intressanta tvärvetenskapliga diskussioner som där försiggår på hög intellektuell nivå. Att få vara med, lyssna, lära sig, och bidra till det kunskapsutbytet är ovärderligt. Pengar är inte allt här i livet. Igårkväll (fredag) och idag (lördag) har jag sålunda deltagit i ett redaktionsrådsmöte för Signum som var mycket givande. Så jag fortsätter att medverka.

Inga kommentarer: