lördag, januari 26, 2013

Karin Tidbeck: Amatka 2012

Jag har nu i januari inlett mitt utforskande av svensk spekulativ fiktion genom att i veckan som gått läsa Amatka. Den valde jag eftersom den inte är så tjock, bara 224 behändiga trycksidor. Författaren heter Karin Tidbeck och det här är hennes debutroman som kom ut förra året. Förlaget som gett ut den är Mix Förlag, som är en ny aktör eftersom det etablerades 2011. Amatka är en av de första tryckta titlar som de gett ut.

Innan jag skriver min recension bör jag kanske påpeka att jag varken är litteraturvetare eller litteraturkritiker till professionen. Min uppfattning är min egen och grundar sig på vad som tilltalar mig. Samtidigt så har jag läst mycket litteratur genom åren och förhoppningsvis bidrar den erfarenheten till att ge mina åsikter viss trovärdighet.

Romanen inleds med att vi får stifta bekantskap med huvudpersonen Brilars Vanja Essre Två när hon stiger på tåget för att resa till Amatka för att göra en produktundersökning. Hennes namn anger föräldrarnas förnamn (Britta och Lars), vilken ort hon är född i (Essre) och barnhuset (nummer två) som hon vuxit upp i. Detta avslöjar omedelbart för läsaren att handlingen inte utspelar sig i vårt land i vår tid, även om karaktärerna bär svenska namn.

Det tåg som hon går ombord på tycks något slitet, dessutom är hon helt ensam. Alltså reser man inte speciellt ofta i det här samhället eller i varje fall inte utan att ha mycket goda skäl. Snart nog nämns orden kolonier, en gång var reslusten tydligen större hos invånarna. Vi får aldrig veta när kolonisterna utvandrat eller var, men vi anar att det rör sig om en svensk grupp eftersom alla namn är mer eller mindre traditionellt svenska. Att det rör sig om en annan värld blir man klar över rätt snart.

Några generationer har  passerat före den tid som romanen utspelar sig i. Kolonisterna tycks ha haft tillgång till modern teknik från början, men vartefter har maskiner gått sönder och material man haft med sig börjat ta slut. Vardagliga föremål som hus, möbler, kläder och arbetsredskap tillverkas av ett lokalt material som med tanke och ord i förening formas till det som behövs. Men för att det inte ska desintegrera till en gegga krävs det att kolonisterna ständigt upprepar ordet för föremålet. Vanemässigt mumlar Vanja ständigt namn på föremålen hon har omkring sig för hindra dem från att tappa formen. Gemensamt vakar man över att rutinerna följs av rädsla för vad som skulle kunna hända om några avvikelser ägde rum. 

Kolonierna har en stark kollektiv karaktär och individen har en påtagligt underordnad ställning, även om det förefaller vara så att det kollektivistiska tänkandet i Essre börjat naggas i kanten. Vanja är nämligen anställd av ett privat företag som börjat tillverka hygienprodukter och som nu vill hitta nya marknader. Tidigare fanns bara de föremål som kollektivet skapade, nu finns alternativ även om de görs av samma material. Det öppnar förmodligen Vanjas sinne för hon blir alltmer självständig och undrande inför det samhälle som hon lever i under romanens gång.

När marknadsundersökningen är klar har Vanja förälskat sig i Nina som hon bor hos och väljer att bosätta sig i Amatka. Hon börjar utforska kolonisternas historia utifrån skrivna fragment som hon träffar på, hon beger sig också iväg utanför dess geografiska gränser.

Jag blev positivt överraskad av romanen, som var intresseväckande, spännande och behagligt skriven. Formen är avpassad efter innehållet, liksom karaktärsteckningen. Den är avfattad på ett avskalat språk som avspeglar den knapphet under vilken dess kolonister lever och den precision som de av nöd måste upprätthålla för att deras värld inte ska upplösas. För ord kan man inte slarva med i Amatka; det blir läsaren så småningom med en rysning varse.

Huvudpersonen utvecklar inte heller någon tydlig personlighet, även om hon med tiden tar sig allt större friheter i förhållande till regelverket och de styrandes beslut. Hon är lika knapp som språket. Något annat hade inte varit förenligt med den återhållsamhet som det individuella måste präglas av i Amatkas kollektivistiska samhälle. Även rebellen är försiktig. Främst drivs hennes civila olydnad av en önskan att hjälpa en av huskamraterna i Amatka som råkar ut för en olyckshändelse. Det som sker därefter är till stor del följden av tillfälligheter.

Läsaren leds varsamt in i berättelsen. Författaren avslöjar efterhand alltmer av kolonisternas historia som ett inslag i Vanjas efterforskningar, som också leder till det som alla fruktar - Amatka förändras successivt. Spänningen stegras vartefter, då mysterier får sin förklaring stegvis. När jag nådde mitten av boken kunde jag bara inte låta bli att läsa ut den i en följd, bara för att få veta hur det skulle gå. Romanen bör tilltala inte bara den vane läsaren av spekulativ fiktion, utan vem som helst. Jag ser fram mot att läsa mer av Karin Tidbecks hand.

Tycker jag den har specifikt svenska drag? Ja och det inte bara var förnamnen angår. För till skillnad från andra recensenter som velat se Sovjet som förebild till Amatkas kollektivsamhälle, så är min uppfattning den att Amatka visar en skruvad version av det svenska välfärdssamhället in absurdum - för alla system kan dras för långt. Det är en slags välvillig diktatur där ingen och alla styr, som bygger på konsensusbeslut, på att det bara kan få finnas en åsikt, på en artig form av manipulation. Ett visst urval sker av de styrande, som kommer ur budens krets, de raska och vältränade. Men i övrigt väljs de styrande demokratiskt till sin post som i viss mån älskvärda tyranner, vars enda uppgift är att säkerställa att den utsatta mänsklighet som slagit sig ner i denna fientliga värld består. Detta även om de få avvikarna på ett humant vis lobotomeras och sätts i läger för att inte ställa till med besvär. Allt som görs görs med allas bästa för ögonen...

För den engelskpråkige kan det vara bra att veta att Amatka ska översättas till engelska.




Inga kommentarer: