söndag, juni 09, 2013

Anders Björkelid: Ondvinter 2009

Det har gått ett tag sedan jag läste Ondvinter av Anders Björkelid, som är första delen i en quadrologi som bär huvudtiteln Berättelsen om Blodet. De följande delarna heter Eldbärare (2010) och Förbundsbryterskan (2011), medan del fyra ännu inte utkommit. Pocketförlaget har givit ut serien som blivit rätt populär.  Den är luftigt typsatt, så det faktum att den är på 281 sidor avskräcker inte.

Tvillingarna Sunia och Wulf som till en början delar medvetande och har en vi-identitet bor på en gård i en skogstrakt ett stycke från en bondby tillsammans med sin far. Vem som är barnens mor är  oklart, men läsaren förmodar att hon är död. Den lilla familjen håller sig på sin kant och försörjer sig på jordbruk och jakt. Fadern säljer pälsverk till bönderna för att kunna köpa det som de inte själva kan tillverka. Den enda egentliga vän familjen har är den gamla trollkunniga Maja som brukar se till barnen när fadern är på jakt. Syskonen och pappan har dessutom ett annat utseende än övriga på bygden, så läsaren anar tidigt att de egentligen inte hör hemma där från början.

Syskonens enhet slits sönder av en tragisk händelse. Efter att en mystisk främling varit på besök ger sig pappan ut på jakt vilket slutar illa. Han kommer hem svårt sjuk efter att ha varit försvunnen längre tid än han brukar och avlider. Sunia och Wulf letar igenom hemmet och hittar först faderns dagbok som avslöjar att han var betydligt äldre än de trott, ja, flera hundra år gammal synes han till deras förskräckelse vara. De hittar sedan ett skrin med en avriven bit av en gammal karta och förstår att pappans yrande om tre delar sannolikt har med den att göra. Men vart kartan leder vet de inte.

Samma natt blir syskonen överfallna av svartklädda män i sällskap med ulvar och korpar. De bränner ner gården. Barnen tvingas fly, men kommer ifrån varandra och här börjar deras äventyr.

Tempot i berättelsen är bra, longörer saknas. Språket flyter väl. Det experimentella "vi" som signalerar tvillingarnas ursprungliga enhet och som när den bryts övergår till "jag" vänjer man sig vid samtidigt som formen försvinner ett par kapitel in i berättelsen. På något vis känns språket i övrigt  influerat av Astrid Lindgren liksom det berättartekniska. I synnerhet föresvävade mig Mio min Mio som förebild eller i vart fall som dess litterära kusin. En annan tydlig inspirationskälla är folksagogenren, med oknytt, häxor, dolda ädlingar på flykt och tappra barn som krånglar sig ur faran lika skickligt som hos bröderna Grimm. Släktskapen till trots har den ändå en självständig karaktär och liknar inte någon annan fantasy jag läst. Som barnbok fungerar den säkert ypperligt och även jag läste den med stor behållning, som en spännande och trivsam saga. Den är tveklöst lättläst.


Enhanced by Zemanta

Inga kommentarer: