söndag, juni 16, 2013

Gulbläror och blåbläror





Det jag framförallt bekämpar med grästrimmern är de expansiva växter som egentligen brukar kallas ryssgubbar och vallört. Om man inte tar bort dem från områden där man inte vill ha dem blir de mer än meterhöga och kan helt ta över ytan och kväva allt annat.

Ryssgubben (Bunias Orientalis) här till vänster är mest vanlig i Uppland. Första rapporterade fyndet gjordes av Linné 1768. Med tanke på hans systematiska publicering av svensk flora är det egentligen inte så konstigt. Vem vet, den kan ju ha funnits tidigare också, men ingen hade före honom brytt sig om att teckna av den och skriva upp den. Ett alternativt svenskt namn är hundrättika.

I varje fall lär den ha fått sitt namn av att den ska ha följt med ryssar när de försökte invadera den svenska kusten. Retzius påstår 1806 att de fått sitt namn av att ryssarna äter de späda stjälkarna och att bladen kan användas som grönkål. Den tillhör faktiskt kålväxtfamiljen. Förmodligen har den odlats som foderväxt i äldre tid, numera växer den vilt.



Uppländsk Vallört, Symphytum uplandicumUppländsk vallört (Symphytum uplandicum) är den andra invasiva växten. Den har vackra blå blommor och köttiga blad.Uppländsk vallört är en korsning mellan fodervallört (S. asperum) och äkta vallört, som enligt den virtuella floran endast delvis fertil och har nedsatt fruktbildning. Det har jag aldrig märkt. Tvärtom väller de fram ute på landsbygden ohämmat om man inte begränsar dem. Huruvida denna hybrid har samma egenskaper som den äkta vallörten framgår inte av det jag läst.

Även den är egentligen en nyttoväxt. Äkta vallört (Symphytum officinalis) är som det latinska namnet anger en läkeväxt. Den innehåller antibakteriella ämnen som allantoin. Tyvärr är den sällsynt och jag har inte sett till den alls, men det kan förstås bero på att den måste odlas. Man kan bereda salva av rötterna som biter på svårläkta sår. Den är känd sedan medeltiden, även om den första beskrivningen är från 1744 då Leche i Skåne skrev om den. Även fodervallörten tycks ha konkurrerats ut av hybriden för även den är sällsynt enligt den virtuella floran.

Ett användningsområde för  den uppländska vallörten har jag hittat. Man gör hål i botten på en hink och ställer en burk under, Sedan  packar man den med vallörtsblad och låter stå tills dess bladen förmultnat. Vätskan från dem hamnar i burken. Den är kaliumrik och ska spädas 10-20 ggr med vatten innan man gödslar med den. Rekommendationen på odla.nu är att den används framförallt vid fruktsättning. Naturlig gödsel är förstås det allra bästa och det här låter som ett perfekt komplement till hönsgödsel. Inte kostar det något heller.



Inga kommentarer: