söndag, september 10, 2017

Att tvingas ta farväl i förtid

 I somras försvann en person i min bekantskapskrets från detta liv alltför tidigt och alltför abrupt. Han var en person som jag uppfattade som mer levande, mer kreativ, mer omtänksam, mer generös och mer välvillig än de flesta. Honom tog vi avsked av den gångna helgen och även om jag bara fanns i hans perferi fällde jag många tårar över den ännu större förlust som de andra gjort, familj, släkt, nära vänner.

Mänskligheten har blivit fattigare. Jag brukar tänka att för varje människa som avlider så dör en hel värld och vissa världar är rikare än andra och hans var det. Han lämnar ett större tomrum än många andra efter sig och hans bortgång innebär en stor förlust för alla de som i framtiden hade kunnat beröras av hans entusiasm och vilja att dela med sig av sina kunskaper, sin skaparlusta, sin vitalitet och sitt stöd. Vid minnesstunden vittnade många från olika perspektiv över hans betydelse i deras liv. Bredden var påfallande.

Eftersom han stod mitt i livet och rimligen borde ha funnits kvar många år till kändes det inte så akut att umgås. Sedan, plötsligt, var han bara borta. Livet är skört. Det gäller att komma ihåg det i vardagen och att vittna om dessa fantastiska människors gärningar medan de lever. Framförallt att se till att de vet att man uppskattar dem och allt det underbara som de gör.  Detta fick mig att minnas en poplåt från när jag var ung. Så jag länkar till den till minne av Staffan:


Inga kommentarer: